jag vill ju gifta mig. och jag vill ha en fest och en vit klänning och att alla bara ska kolla på oss och fira oss och vår kärlek. som jag är så stolt över. vi är ju bara så bäst.

 

MEN

 

samtidigt känner jag en skam över detta. ett bröllop är ju ändå typ en superegoistisk sak? vi vill alltså att alla ska ta sig till VÅRT bröllop för att kolla på OSS och prata om OSS och om hur bra VI är. samtidigt ska vi vara mer finklädda än alla andra och alla ska ta bilder på oss. det är lite jobbigt faktiskt. det kommer vara awkward kanske. är inte van vid att stå i centrum sådär. men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det nog blir ganska kul också.

 

jag vet inte, jag är tudelad till det. kan ju vara därför jag kastas mellan att vi ska ha ett skitstort bröllop till att vi ska ha ett litet, bara vi och våra föräldrar och syskon. men nu lutar det väl åt ett mellanting.

 

det är faktiskt skitjobbigt, den här ångesten som jag ska ha över den skitsaken. vem i hela världen skulle säga om oss på vårt eget bröllop att vi inte ska tro att vi är nåt? vi ÄR ju nåt den dagen. resten av åren så whatever, men den dagen liksom. ingen kommer göra så. utom jag då kanske.

 

jag är som en cool lök helt enkelt. många häftiga lager (och en del fåniga lager också kanske)