idag har jag hållt på att börja gråta tre gånger. detta händer inte ofta. det är inte hormonellt för jag brukar inte bli gråtmild då. kanske är sjukdomen ändå, jag vet inte. jag blir så rörd så jag vill gråta. jag kan inte stoppa känslan men ännu har tårarna inte trillat fram.

jag minns en gång för några år sedan när detta hände. (har hänt nån gång efter det också) jag var på lillans skolavslutning och klass 1-3 sjöng tillsammans låten jag mötte lassie. guuuud jag blir typ tårögd när jag tänker på det. kunde inte sluta gråta. det var inte två tårar som stilfullt rann utan det var fullblown gråt. jag hulkade och blev snorig, men kunde inte sluta.

det är det som är på gång nu känner jag. lite så var det efter jullovet när jag åkte hem förstås men jag grinade inte utan var bara på gränsen. senast jag grinade på riktigt var den 21a december när kela och pappa var med om en bilolycka. fast jag visste att det hade gått bra grinade jag sjukt mycket. när jag kom hem till sommaren förra året var jag också gråtmild. så det kan hända att detta är en reaktion på att jag ska hem imorgon och att jag BARA drömmer att jag är hemma hela tiden nu. det har pågått i flera dagar. när jag vaknar tänker jag fan är jag kvar här än?

och så sa anna att hon skulle hämta mig i luleå och då kände jag hur mycket jag saknar henne och då ville jag gråta igen, sen smsade jonas så fint och då kunde jag inte ens svara (sorry jonas) för jag ville inte skriva något smörigt sådär. och så fick jag så fina sms i förrgår och igår och då kunde jag inte heller svara ordentligt för jag vill inte börja grina. shit, jag måste hem nu till norrland så jag blir tuff och hård igen, stockholm är inte bra för mig. och när jag säger stockholm menar jag uppsala såklart.