sitter i media och lyssnar trött på andra som snackar om caroline-mordet.
fan vad jag vill tro att det var en olyckshändelse.
jag vill verkligen tro att killen blev så chockad och rädd
för att hon ramlade och slog i huvudet och dog
så att han fick ett psykbryt och körde runt i timmar för att dumpa kroppen,
sen efter någon dag fick panik och började leta efter kroppen men inget
minns eftersom han var så chockad att han har en minneslucka.
att han tänkte inne i huvudet, vad har jag gjort?
hur ska jag ta tillbaka det som hänt?
nu kommer ingen tro mig?

men eftersom majoriteten av människorna i gällivare precis som mina klasskamrater
diskuterar huruvida han våldtog henne och styckade henne eller våldtog henne och brände
kroppen, så tror jag inte att det kommer bli lätt för honom.
jag vill verkligen att det han berättar är sanningen,
inte för att hans bortförande av kroppen rättfärdigas då,
utan för att hans familj, de som står honom nära, ska slippa leva med tanken
att deras far eller man eller farbror har våldtagit och mördat en helt oskyldig kvinna.

jag vet inte om jag är på hans sida och inte på medias sida som bara förstör och gör barnen rädda,
men på familjens sida och definitivt på den sida som inte dömer innan man vet sanningen.
jag vill inte vara den som kommer att undvika barnen eller frun bara för att han har gjort något fruktansvärt.
och jag kan tänka mig en del människor som kommer göra så.