hade en liten kris igår kväll.
jag hade just läst ut Billy Elliot för fyrahundratrettiotionde gången
och gråtit på alla kapitel som Jackie skriver 
och blött ner kudden litegrann. hormoner? javisst.
då tänkte jag på hur det ska kännas att vara fyrtio. och fick en kris.
hur ska det kännas att vara sjuttio?

fan, tänk att vi som fyller arton har i genomsnitt typ 60 år kvar att leva!
sextio år att leva sina drömmar. är inte det lite lite?
sen tänkte jag på vad som händer efteråt.
jag fick den här den känslan att vi bara lever för att leva och sen blir allt svart.
mitt hopp är återfödelse som något annat.
jag vill bara inte bli fluga eller något,
människa blir bra. kille faktiskt.
det är säkert kul att vara kille.

jag och sara diskuterade faktiskt nyss hur extremt orättvist
det är att killar slipper som exempel:
- mens
-mensvärk!!
- graviditet
- barnafödande
och sånt skit.
den där diskussionen man har haft sen man insåg vad som komma skulle. 
jag har bara ett ord för det där: Fruktan.