Jag vill bara skrika högt - jag är så arg!
Jag är så onödigt arg.
Jag vet knappt varför, men så är det.
Och inget kan ändra det.
Jag har inte varit så här arg sen jag vet inte hur länge - åtminstone några veckor.(då var det ändå om samma sak)
Du har ingen rätt att vara sur mot mig.
Det är inte jag som bestämmer mig för att plötsligt skaffa någon annan att vara med, någon som inte gillar dig.
Det är inte jag som är så otroligt irriterande ignorant mot min vän. 
Det är inte jag som får dig att tvivla på dig själv.
Det är du som gör det mot mig!
Och hur kan jag säga det till dig? Det låter ju inte klokt!
Jag ser ju det - bara när jag skriver ner det så ser jag det.
Det är barnsligt, det är omoget men det är så jag känner det.
Och är det någon textrad i hela världen som passar in mer än
mindre kan ingen göra
För du anstränger då dig inte för att hitta tillbaka till mig.
Du rycker på axlarna och går din väg och tänker, jaja skit i henne, hon är ju labil också.
Men tänk inte det.
kan du inte bara säga åt mig att sluta larva dig, du är viktig för mig,
det är inte så att nu har jag hittat någon bättre än dig
och du får bara vara med när hon inte är här.
För så känns det.

Jag undrar om du någonsin haft den känslan?
Eller om du bara är den som får andra människor att känna sig så?